En stereotyp som de flesta av oss är väl bekanta med och väldigt trötta på är ”prinsessan i nöd”, och lyckligtvis har många författare insett detta. Fler och fler, även manliga författare, framställer kvinnliga karaktärer som är multidimensionella och följer sin egen agenda snarare än att vara sidokaraktärer åt någon manlig hjältefigur. Ofta saknas dock fortfarande bredare spektrum i fråga om sexuella läggningar och könsuttryck för huvudpersoner och detta är något som är viktigt att utveckla i framtiden.

Sarah J. Maas är författaren bakom serien Glastronen där huvudkaraktären Celaena får ha både drag av en vanlig tonårstjej och samtidig vara kungarikets mest fruktade lönnmördare. Kombinationen, och karaktärens personlighet, gör att hennes kamp mot den tyranniske kungen (som är stereotypiskt ond, hemskt chauvinistisk och har begått folkmord) kan kännas igen hos läsaren själv i något nedtonade termer. Eftersom alla människor är mer än bara stereotyper är det skönt att följa en huvudkaraktär som man kunde tänka sig både skulle gilla Ariana Grande parfym (den kan du hitta här) eller något annat feminint utan att skämmas för det och samtidigt kämpa för att förbättra situationen för alla förtryckta i ett land. Kort sagt uppmuntrar Celaena läsaren genom sin utveckling i serien att vara sig själv och samtidigt ta modet till sig att stå upp för mer än bara det som är till nytta endast för en själv. Böckerna marknadsförs för tonåringar men kan läsas med behållning av alla som gillar fantasy.

En författare vars karaktärer aldrig gör mig besviken är Brandon Sanderson som är riktigt bra på att beskriva starka kvinnor. Han är dessutom bra på att inkludera olika mentala åkommor såsom depression och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom och visa hur dessa påverkar människor. I alla hans böcker, både i serierna Mistborn och Stormlight Archive, finns det, även om det inte är fullständig jämvikt på mängden manliga och kvinnliga karaktärer, en skön dynamik och karaktärerna känns levande. Shallan skulle kunna vara en tjej man kände på högskolan (om det inte vore för hennes magiska krafter) och Vin känns också levande och inte reducerad till en stereotypisk tonåring.

Som ett exempel på hur man inte ska skriva en hjältinna i tonåren kan man se hur Jack Campbell har framställt Mari i sin Dragons of Dorcastle-serie som finns på Audible. Den kvinnliga huvudkaraktären har humörsvängningar och tendenser att misstolka vad den manliga huvudkaraktären menar även i de mest okomplicerade scener, vilket blir väldigt irriterande i längden. Att han försöker introducera en stark kvinnlig monark och några andra ledare och att Mari är ingenjör spelar mindre roll när hon i många situationer beter sig som hur en man som inte har förmågan att se kvinnor som fullständiga personer tror att tonårstjejer är och tänker.

I många genrer, inte minst fantasy, har det vuxit fram fler och fler författare som faktiskt tänker på hur de framställer sina kvinnliga karaktärer och gör dem till personer med många drag och förmågor vilket gör det mycket mer njutbart att läsa deras berättelser.