Sakta började det röra på sig – 1908 fick ett förslag om kvinnlig rösträtt stöd i det brittiska underhuset, men det bordlades.

På sommaren samma år samlades 500 000 kvinnor i Hyde Park för att demonstrera för kvinnlig rösträtt, men den politiska ledningen vägrade lyssna.

Frustrationen växte och aktionerna blev mer och mer utåtagerande.

Emmeline Pankhurst och en grupp kvinnor tog sig till 10 Downing Street i London och krävde att få träffa den nye premiärministern greve Herbert Henry Asquith. De fick nej. Oroligheter bröt ut och några av kvinnorna kastade sten genom fönstren i premiärministerbostaden.

Detta var ett ytterligare steg – att bruka våld utan att först själva ha blivit utsatta.

1909 tog sig Marion Wallace Dunlop in i brittiska underhuset och skrev slagord på väggarna med vattenfast bläck. För detta fick hon två månaders fängelse. I fängelset bestämde hon sig för att hungerstrejka, vilket resulterade i att hon kort därefter släpptes.

Andra suffragettfångar följde genast efter, bl a Mary Leigh som fängslats för att ha brutit loss takpannor och kastat mot premiärministern, varpå myndigheterna beordrade tvångsmatning. Mary Leigh beskrev senare tvångsmatningen som ett kraftfullt övergrepp där hon blivit fasthållen och under stor smärta fått näringslösning genom en slang i näsan.

Händelserna skapade opinion åt två håll. Dels de som tyckte att det våldsamma inslaget fjärmade organisationen från sakfrågan, och dels de som sympatiserade med kvinnorna och upprördes över myndigheternas övergreppsartade behandling av dem.

Samhällsapparaten ruskade återigen lite på sig, och 1910 kom ett nytt förslag om kvinnlig rösträtt. Förslaget var dock urvattnat – endast en tjugondel av landets kvinnor skulle få möjlighet att rösta, främst änkor och ogifta äldre kvinnor. Kvinnorna var inte nöjda, men valde att se det som ett första steg. WSPU lade ner sina aktioner.

Det hela rann dock ut i sanden, efter att förslaget förhalats och tuggats runt i oändlighet.

WSPU vaknade igen, och så gjorde även den mer moderata kvinnorörelsen NUWSS. Medan WSPU satte igång aktionerna igen och bl a samlade 300 kvinnor som försökte bryta sig in i parlamentsbyggnaden, bearbetade NUWSS intensivt de enskilda parlamentsledamöter som var för kvinnlig rösträtt.

1911 lovade premiärministern att komma med ett nytt förslag och kvinnoorganisationerna övertalades att lägga aktionerna åt sidan för att hedra kröningen av den nya kungen George V.

Det nya förslaget var återigen en besvikelse. Medan kvinnor bara nämndes i vaga ordalag fick plötsligt männen utökad rösträtt.

Suffragetterna återupptog genast aktionerna. En del kvinnor gick ut på gatorna och krossade skyltfönster medan andra kedjade fast sig vid parlamentsbyggnaden. Fler än 40 mordbränder utfördes och en kvinna kastade en yxa mot premiärministern under hans färd i en öppen bil.

Aktivisten Emily Davison omkom då hon utförde en aktion på en hästkapplöpningsbana.

66 kvinnor ställdes inför rätta efter upplopp utanför Buckingham Palace, och tumultet fortsatte i rättssalen.

Till sist fick kvinnorörelsen draghjälp av första världskriget. Då männen gick ut i krig och kvinnorna ersatte dem på arbetsmarknaden tvingades politikerna inse att det inte var något som helst fel på kvinnornas duglighet. 1917 fick ca 40% av kvinnorna rösträtt, och 1928 infördes slutligen likvärdig rösträtt för kvinnor och män.