Kampen för kvinnors rätt och kvinnlig rösträtt startade i England redan i mitten på 1800-talet, då en mindre grupp feminister började göra sig hörda. De kunde inte längre acceptera att kvinnors utrymme var så snävt skuret, det ansågs t o m olämpligt för kvinnor att tala offentligt.

Flera av dem hade vana ifrån tidigare politiskt arbete, de hade kämpat mot slaveriet och lärt sig att man kan nå långt politiskt genom långsamt, målmedvetet kampanjarbete.

I början var kampen mer allmän. Det handlade om kvinnors rätt till utbildning och arbete, jämlikhet mellan män och kvinnor i affärsliv och äktenskap samt kampen mot prostitutionen, som de menade var det största utnyttjandet av dem alla.

De hade dock svårt att bli tagna på allvar, även om politikerna i teorin kunde hålla med dem.

År 1905 föds suffragettrörelsen, efter en aktion av Christabel Pankhurst och Annie Kenney under ett valmöte i Manchester. De reser sig under mötet om propagerar för kvinnlig rösträtt, men blir nerhyssjade och utkastade från mötet. Det slutar med att de arresteras för att ha brukat våld mot poliser. Pankhurst erkänner sina handlingar och menar att eftersom hon som kvinna saknar rösträtt har hon inte möjlighet att protestera på ett ordnat sätt.

Hon får sju dagar i fängelse och det leder till en enorm uppståndelse där de börjar betraktas som hjältar, martyrer och inspiratörer.

Etablissemanget började kalla de upproriska kvinnorna för ”suffragetter”, ung ”de små kämparna”, med tydlig avsikt att minimera och marginalisera dem, men de tog benämningen till sig och gjorde den till sin egen.