Ellen Key var en centralfigur inom den svenska kvinnorörelsen, känd som författare och pedagog. Hon föddes i Västervik 1849 och var dotter till riksdagspolitikern Emil Key och grevinnan Sofia Posse, som även var kusin med statsministern Arvid Posse.

Redan som mycket ung fick Ellen agera sekreterare åt sin far och fungerade också som värdinna vid hans möten med politiker och kulturpersonligheter i deras våning i Stockholm.

Runt 1870 startade hon en söndagsskola för traktens barn, och efter det var hon med och startade Anna Whitlocks flickskola i Stockholm, där nya pedagogiska modeller tillämpades. Hon försörjde sig även som lärare på skolan.

Hon höll föreläsningar på bl a Stockholms arbetarinstitut om litteratur och historia, och blev nationellt uppmärksammad för sina föreläsningar om tryck- och yttrandefrihet.

Som författare har hon publicerat många verk, mest känd blev hon för boken ”Barnets århundrade” som handlar om hennes synpunkter på skola och fostran.

Hennes ideologi grundar sig i individualism, empirism och humanism. Hon fick motta både stor beundran och skarp kritik och blev snart en av tidens mest inflytelserika författare. Hon umgicks brett med dåtidens namnkunniga kulturpersonligheter, även om hennes en gång varma vänskap med Strindberg grusades så småningom, vilket märks i den senares roman ”Svarta fanor” där han kallar kallar Key Hanna Paj och beskriver henne som en osympatisk person.