Birgitta Birgersdotter föddes i Uppland 1303. Hennes far var lagman och hennes mor tillhörde Folkungaätten, och även hennes make hörde till Sveriges politiska toppskikt.
Birgitta hade syner från det att hon var liten. Hon såg hur jungfru Maria satte en krona på hennes huvud och hon såg Jesus vrida sig på korset.
När Birgitta var 12 år gammal dog hennes mor, och fadern skickade henne till sin svägerska i Östergötland. Bara något år efter det giftes hon motvilligt bort med Ulf Gudmarsson, 18 år. Då hon beundrade jungfru Maria ville hon hellre leva som jungfru och lyckades övertala sin man att hon skulle få göra det de första åren, vilket säkert var förståndigt med tanke på hennes ringa ålder. Så småningom måste de dock ha kommit på andra tankar, eftersom de fick åtta barn tillsammans.
Tillsammans gjorde de också pilgrimsresor, bl a till Nidaros och till Santiago de Compostela.
De bosatte sig till slut vid Alvastra kloster i Östergötland.
När maken dog runt 1345 kunde Birgitta äntligen göra det hon alltid hade velat göra. Efter att ha låtit vigselringen falla ner i Ulfs grav, gav hon allt hon ägde till arvingarna och sökte sig till klostret för att leva i stillhet med Gud.
Genast tilltog antalet uppenbarelser och hon kände sig utsedd som Kristi brud och
språkrör. Hon förde dialoger med helgon och döda människor, och fick i uppdrag från jungfru Maria, Gud och Jesus att gå med bud till både kyrkliga och politiska ledare.
1349 åkte hon till Rom för att fira jubelåret 1350 och för att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden i Sverige. Folk i Rom höjde på ögonbrynen eftersom påven sedan lång tid tillbaks bodde i Avignon och kyrkan dessutom hade förbjudit inrättandet av fler ordnar.
Detta brydde sig inte Birgitta om, för hon hade haft en uppenbarelse om att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom, och hon var fullt förvissad om att detta skulle ske.
Folk skrattade gott åt detta osannolika påstående, men Birgitta väntade på påven. Hon fick vänta i arton år, men 1368 kom han verkligen, och samtidigt kom den tysk-romerske kejsaren Karl IV. Hon fick se dem mötas och hennes uppenbarelse blev sann.
Påven godkände hennes ordensregel och flyttade sedan hals över huvud från Rom igen. Birgitta fann detta oacceptabelt och förutspådde att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud. Ett par månader senare dog påven i Avignon.
Birgitta själv åkte på pilgrimsresa till Det heliga Landet, men väl tillbaka i Rom 1373 var hon märkt av sjukdom och dog kort efter.
