Efter 2:a världskriget tog det ett tag för kvinnorörelsen att hämta kraft, men under 60-talets nya politiska fokus vaknade den upp igen. Nu försökte kvinnorna hantera den nya situation som uppstått under efterkrigstiden, där kvinnor förvärvsarbetade (och emellanåt blev ifrågasatta för det) men samtidigt även hade hand om hem och barn. Barnomsorgen var ännu inte fullt utbyggd, endast ca 5 % av alla barn hade dagisplats 1970, vilket gjorde att de flesta kvinnor tvingades arbeta deltid. Abort var fortfarande förbjudet och kvinnor kände att de inte hade makt över sina egna kroppar.

1961 gav Eva Moberg ut uppsatsen ”Kvinnans villkorliga frigivning” där hon menar att kvinnor har en villkorad frihet – så länge hon förstår att hon fortfarande har ansvar för barn och hem. Den fick stort genomslag i debatten och året efter grundades Grupp 222 med jämlikhet på agendan. Dessa kom att bli förtrupp till det socialdemokratiska jämställdhetsarbetet på 1970-talet.

En kvinnogrupp kritiserade könsrollsdebatten för att inte förstå hur djupt kvinnoförtrycket gick. De hade deltagit i könsrollsseminarier och kallade sig Grupp 8, många av dem var kvinnor med barn och jobb och initialt låg fokus på svårigheterna i kombinationen förvärvsarbete och arbetet i hemmet.

Påtryckningarna ledde till förändringar. 1974 kom t ex abortlagen.