Emmeline Pankhurst hade, sedan hon blev änka, vigt sitt liv åt kvinnokampen tillsammans med sina döttrar Christabel och Sylvia. De närde en stor frustration över att kvinnokampen gick så långsamt framåt och bildade en ny organisation, Women’s Social and Political Union, WSPU, där de agiterade för frågan på ett betydligt mer radikalt vis än förut. De hade insett att det inte räckte med att be om rösträtt, kvinnorna måste kräva den om något någonsin skulle hända.
Emmeline Pankhurst var organisationens järnhårda ledare och Christabel var hennes andrechef.
De började genomföra uppmärksammade aktioner, som snart eskalerade i spektakularitet
.
Den första aktionen var modest i jämförelse med vad som komma skulle: Kvinnor som insisterat på att få träffa premiärministern fick nej och arresterades när de vägrade lämna platsen i mars 1906.
De fortsatte med att i april samma år skandera högljutt under en förhandlig om kvinnlig rösträtt i parlamentet, och under våren arresterades fler och fler kvinnor för att ha stört den allmänna ordningen och och för att vägra lyda order från polisen.
De moderata kvinnorättskämparnas ledare Millicent Fawcett medgav att suffragetterna lyckats dra ljuset till kvinnofrågorna på ett betydligt mer effektivt sätt under bara ett års tid än vad hennes egen organisation genom diplomatiska förhandlingar lyckats med på decennier.
