De senaste 30-40 åren har Sverige och övriga Skandinavien varit världsledande i jämställdhet. Bara på de senaste 20 åren har mycket hänt inom jämställdhet, framförallt har papporna börjat delta i vården av sina barn på ett sätt som förmodligen är världsunikt. Det förväntas numer att både kvinnor och män är självförsörjande och barnomsorgen är utbyggd sedan länge. Men fortfarande finns det glapp lite här och var. Mycket är dolt och svårt att få syn på, särskilt om man inte drabbas själv. Fortfarande har vi inte nått målet med lika lön för lika arbete – män tjänar mer än kvinnor trots att de gör samma jobb. I hemmen tar fortfarande kvinnor den största delen av hushållsarbetet och vården av barnen, och eftersom de samtidigt förväntas jobba heltid och göra ett fullgott arbete utanför hemmet går ekvationen sällan ihop och det gör att kvinnorna är överrepresenterade i den våg av utbrändhet som sköljer över vårt samhälle idag.
Föga förvånande är kvinnorörelsen följaktligen ännu aktuell och aktiv.
En annan aspekt som nu har börjat uppmärksammas är männens attityd till kvinnor. Rörelsen kallas metoo och startade i USA hösten 2017. Chefen för ett stort Hollywoodfilmbolag hade i decennier förgripit sig på kvinnor som arbetat runt honom och sedan skrämt dem till tystnad genom att hävda att han kunde förstöra deras karriärer om de avslöjade honom. Nu började de tala. Detta inspirerade till fler och fler vittnesmål och eftersom de var så många tvingades folk att börja lyssna. Rörelsen spred sig över världen och fick ett stort genomslag bl a i Sverige. Svenska kvinnor i många branscher gick ut med sina vittnesmål om övergreppen de blivit utsatta för, och det visade sig att de var svindlande många. Insikten om att i princip alla kvinnor drabbas av diskriminering, övergrepp, stora eller små, härskartekniker etc har gjort oss mer vaksamma på hur vi behandlar varandra. Vi är än så länge mitt i processen och vet inte ännu vad som kommer komma ur den.
